Sedan Sofia Paldanius, Anders Gustafsson, Henrik Nilsson och Markus Oscarssons 500 och 1000m framgångar har Sverige haft ett hackigt generationsskifte där Petter Menning tog över taktpinnen som supersprinter. Det har pratats om 200-boomen, där Erik Sandbacka, Christian Svanqvist var med och drog fram Sverige och med en växande yngre förmåga i Linnea Stensils. 500 & 1000-kanotisterna var helt plötsligt 18-19 år och bäst i Sverige, men nu 5 år senare börjar de växa upp i roller och kapacitet, med en ledande Martin Nathell i spetsen och en Karin Johansson som tog stora kliv in i världseliten för två år sedan. Linnea Stensils som sista två åren skiftat synsättet i träningen har helt plötsligt blivit en världskanotist i allt från 200, till 500 till 5000 meter!
Men hur ser det ut nedåt i leden? Har vi några som kommer hänga på Stensils, Nathell, Petersson och Wikberg underifrån?
NM brukar vara populärt att använda som måttstock framför allt i ungdoms- och junioråldern, bland landslagstränare, klubbtränare och föräldrar. Hur ser det då ut där? Nedan ser ni en sammanställning för NM 2018 och ja, jämfört med framför allt Danmark, men även Norge ser det lite halvmörkt ut…
Jag själv har alltid varit lite skeptiskt till jämförelser i ungdomsklasserna pga känslan är att det kan innefatta mer ”tur” i genlotteriet och vara med generationsbaserat, snarare än inlagt arbete. Sverige har haft väldigt framgångsrika år bakåt i tiden, då danskarna frågat ”vad har ni gjort för att lyckas så”, men ett år senare har det sett helt annorlunda ut, enbart för att vi haft en eller två bra ”årsgångar”.
Nu är siffrorna ovan så klart överväldigande att de kanske är svåra att bortse från, även i ungdomsklassen…
I juniorklassen brukar det jämna ut sig mer och de som inte växt till sig har oftast gjort det nu, genlotteriet brukar jämnas ut och till U21 ska det givetvis inte finnas någon skillnad, mer än inlagd träning osv.
Snabbanalys: Danmark är klart dominerande i samtliga, men framför allt ungdoms- och juniorklasserna. Norge har antingen en bättre U21-generation, eller kommer ifatt danskarna som är bättre i yngre åldrar. Finland är efter i U21, men har liknande nivå i övriga klasser, men ligger klart efter Norge och Danmark. Lika klart efter ligger Sverige. Vi är bättre i U21-klassen, men vi har inte samma tendens som Norge.
Varför?
Det finns givetvis flera faktorer som påverkar dagens läge jämfört med våra nordiska grannar. Danmarks flerdecennielånga Kraftcenter-satsning eller är det att Danmark och Norge har fler kanotister? Norge har lika eller färre, men Danmark lyckas få fler eller lika många som ställer upp i Paddelmaskins-mästerskap som vi har på våra SM… Oavsett om de har fler aktiva så gör de ju något rätt med de de har och vi gör inte tillräckligt bra med de vi har.
Rekrytering är skitviktigt och superviktigt för klubbarna att jobba med och få stöttning från förbundet. Men jag vill ta upp det som det snackas mindre om och som jag tror är en av de avgörande faktorerna om varför det ser ut som det ser ut. Som dessutom är ”relativt” lätt att ändra på.
Vi specialiserar oss!
Vi har haft olika trender tidigare med ”gymfokus”, ”tröskelfokus” etc och ”200-boomen” var en sån, som gjorde att många bytte och vill satsa på 200 meter. Det är inget fel med det, Norge har till exempel aktivt valt att främst satsa på de längre distanserna. Det finns inget dömande i att välja vad en prioriterar.
Problematiken ligger istället i att många yngre (och tränare) inte förstår vad det innebär att bli bra på 200 meter. Det är en sak att råka bli hyfsat på det som ungdom, men en helt annan sak att prestera i världselit som junior, U21 eller senior. Dels är det svårt att veta tidigt vilken distans som ens kropp genetiskt passar bäst till, fram tills en bit efter puberteten bör därför alla förberedas för alla sträckor för att ges bästa förutsättningar. Dels innebär prestation på 200 meter i världselit en STARK grund.
Det är inte för inte, som Linnea Stensils kör 4-5x2000m under 9:00 i snitt…
Det krävs helt enkelt en genomtränad kanotist för att klara av en tillräckligt hög träningsmängd, för att återhämta sig mellan loppen och prestera på loppen. De flesta har dessutom sen största styrkeutveckling som ung vuxen kring 20-åldern. Så fokus bör ligga på att försöka uppnå de aerobiska kraven fram tills dess och teknik givetvis.
Vi tränar för lite!
Det här är en högst personlig reflektion, men jag tror vi generellt tränar för lite. Som ungdom, som junior, som ung senior, men även många seniorer. Vi (aktiva och tränare) kan mycket mer om träningslära, formtoppning etc än bara 10-15 år tillbaka, vi kan mycket mer, men vi har tappat essensen i träning och prestation. Att kontinuitet och hög träningsmängd är långt mycket viktigare än optimerad formtoppning. Jag ser generationer som har alla hjälp, med direkt tillgång till sjukvård, sjukgymnastik, personliga tränare etc, men som är rädda för att träna för mycket, känner efter för minsta lilla och är rädda för att tävla när en inte är i form. Skador är förstås sämsta möjliga för en elitidrottare, men en elitidrottare som inte konstant har lite småont någonstans?
Bristande teknik, balans, kondition, fartkontroll, kroppskänsla etc. Nyckeln är många paddeltag!
Vår utvecklingstrappa säger 6-12/pass i veckan och 400-500h/år för 17-18 år. Första och främst ”6 pass/v” är givetvis en återhämtningsvecka, ingen som har ett snitt på 6 pass/v når världselit som senior! Jag kan personligen tycka den är lite snål och att vi borde ligga högre som 17-18 åringar. 450 h = knappt 9h i veckan (baserat på 48 träningsveckor). På ett sätt kan jag tycka paddelmilen är mer intressanta att titta på, 350 mil på ett år blir 7,3 mil/v. Hur många av våra juniorer kommer upp i det?
Jämför Svenska Simförbundets utvecklingstrappa ”Simlinjen” där rekommenderad träningstid ligger kring 800-900h i åldern 16-19 år! Redan i 16-årsåldern ska de ha grym teknik i samtliga simgrenar och Medley ska vara fokus. Vi har bara en paddelteknik, sen ett antal olika distanser. Kopplat till specialiseringen ovan, så anser jag Simförbundet gör helt rätt och vi borde har ett större ”Medley-tänk” i unga åldrar.
I de sammanhang där jag jobbar och jobbat som ideell ungdomstränare, maratonkapten, förbundstränare i sprint och tränare på kanotgymnasiet så ser jag en tydlig linje. De som klarar av att träna mest, är de som utvecklas bäst!
Vi tränar fel!
Delvis kopplat till specialiseringen och då främst till 200 meter, men framför allt en gammal kultur och skevt träningssynsätt som sitter kvar i svensk kanot. Jag må föreläsa och prata om att paddling är en ”styrkeuthållighetsidrott” snarare än en ren uthållighetsidrott. Varför jag också förespråkar betydligt mer styrketräning än för andra idrotter. Men övrig träning, den aeroba och anaeroba träningen, där har svensk kanot länge gått helt ifrån gällande lära inom träning.
Världseliten inom uthållighetsidrott tränar 80/20 (80% lågintensivt, 20% högintensivt) det påvisas om och om igen. Vissa gör det bra i Sverige, men jag ser så många kanotister, klubbar och tränare som går ifrån det gravt. Varför? Jag tror det delvis har med att vi har en ”tröskelkultur” inom kanot, sedan Stefan Lindeberg introducerade tröskelträningen för Sverige och kanot under 80-talet. Under åren har synsättet blivit skevt och 10×4′ (3), v:1′ blev det bästa som fanns. Nej, det bästa är generellt att få till hög träningsmänd och att träna upp vara aerobiska kapacitet. För att kunna göra det så kan vi inte bara tröskla jämt och blanda med hårda intervaller. Det blir för hårt.
Jag ser träningsprogram som istället för 80/20, ligger på 20/80 eller 40/60…
Vi måste träna lågintensivt, ta många paddeltag (som är skonsamma) och få upp vår träningsvolym. Genom att närma sig 80/20-tänket kommer vi orka träna fler timmar, få ut mer av de högintensiva passen, ta fler paddeltag och så även få bättre paddelteknik och arbetsekonomi!
Ovan ser du längdskidåkningens utvecklingstrappa. De tävlar på lite längre distanser än vi i kanot (men observera att de inte särskiljer för deras sprintgren), men forskningen om 80/20 gäller alla uthållighetsidrotter. Visst, med vår större mängd styrketräning, tycker jag det är rimligt att vi har något högre andel högintensiv träning. Är 75/25 vår siffra?
En problematik som jag ser ute, är att våra kanotister ”inte kan paddla lågintensivt”. Det som gäller är 60-75% (gärna 60-70%) av maxpuls och många unga har faktiskt svårt att avslappnat paddla på den intensiteten. Många har en tendens att som bäst dra upp tempot till 2+ och hamna kring 70-80% av maxpuls.
Dessutom om jag slänger ut random juniorkanotist på ett 2h pass lågintensivt, så orkar de inte. De får ont, tappar koncentrationen eller ”väggar”. Då går det ju emot det jag säger eller föreläser om farter/intensitet, att när en är klar med ett 2h lågintensivt pass så ska de kännas så bra så att en kan köra två timmar till.
Anledningen är enkelt att de inte är vana. Precis som att om jag slänger ut en motionär att ta en 2h promenad så kommer det att göra ont. Om en istället stegrar träningen så kommer den lokala kapaciteten bli bättre, fettförbränningen ökar och de aktiva kommer inte ”vägga”, muskler och senor kommer härdas och det kommer inte göra ont. Kroppen blir van, kanotisterna kan slappna av och hålla nere pulsen. När en väl börjat ”träna på att träna lågintensivt” kommer det gå snabbt, bara några veckor bort går det så mycket lättare!
Många kan tycka det är ”tråkigt” att paddla långpass… Ja… Vad ska jag säga? Vill man bli bäst så vill man! Det är vi som har skapat kulturen att det är tråkigt, vi aktiva och vi ledare. Kulturen kan en ändra på! Om skidåkare, simmare och cyklister inte har några som helst problem med att köra långpass, varför har vi det då?
Slutligen!
Även på NM kan vi se tendensen kring vår specialisering. Svenskarna tar fler medaljer i de kortare sträckorna, men är sämre på det längre! Om vi hade tittat inte bara på medaljer utan även topplaceringar hade vi sett än starkare tendens. Förutom att många ”vill vara bra på 200m” men tränar fel för det, så tror jag vi tränar för lite och fel för att ha en chans på de längre distanserna. På 5000 meter kör Danmark regelrätt över alla, vi har inte en chans och jag tror att det är för att vi saknar grunder, framför allt kondition och balans, men även specifikare färdigheter så som våghängning, kajakkänsla och taktik.
Allt som hade förbättrats med fler paddeltag, som gynnat oavsett vilken distans en nu vill vara bra på.
Är de kört för de aktiva som är med i tabellerna? Givetvis inte! Men alla oavsett nivå måste tänka långsiktigt om de vill nå världselit och det gäller alltid!
Norge visar att de ev tar ikapp i äldre åldrar och vi har onekligen visat att det går att komma ikapp, med Karin Johansson, Sofia Paldanius, Jonny Blixt och många fler!
Dannys coachtips:
- Skapa en miljö där det är coolt med hög träningsmängd och där kontinuitet premieras högst!
- Träna för alla distanser, men hellre de längre i unga åldrar!
- Lär de unga vad som faktiskt krävs för att bli riktigt bra!
- Lär de aktiva att paddla lågintensivt!
- Skapa en kultur där det är coolt att paddla långt, i grupp.
/Danny Hallmén – RIG-Tränare, Förbundskapten i Maraton, fd Förbundstränare i Sprint och tränare för Kayak Team Bohus Bergsprängning
